CA$$$$$H
Det bästa med att få jobba lite för den lokala tidningen ibland är att man får åka runt och se fina platser som man aldrig någonsin skulle besöka och träffa intressanta människor som man aldrig annars skulle möta. Tur att det blir många dagar den här månaden. Mycket tur och bra.
IBLAND KAN DET GÅ SÖNDER OCH BRÄNNAS
Håller mig till ett fikabröd om dagen och har fått en ny vän. Skogen. Där tar jag ut mig. Försvagar varenda muskel i kroppen. Känner smärtan varje morgon när jag kliver upp innan jag blir svag igen. För snart så blir jag stabil. Starkare än hjärnan. Hjärnan som är otillfreds med människors otillfredsställda hjärnor, som också är otillfreds med andra människors otillfredsställda hjärnor. Skönt att alla griniga hjärnor försvinner ett tag. När jag finner broccoli och kryddor mer intressant än dumdryga människor så är våren fin.
Försöker samla på mig lite pengar på den lokala tidningen och med diverse aktivitetsstöd. Pluggar och väntar på slutprov och antagningsprov. Har många prov. Jag är ingen provmänniska. Inte approved för prov, typ. Hoppas att jag hinner med en sväng på festival i huvudstaden mellan alla prov. Kanske även på spelning vid Englands kust med en saknad vän och hans vänner. Det vore fint, mycket fint.
Saknar kompis.
MANI SOM GER MANI FÖR MANI
Skriver om saker som jag inte begriper, söker arbete och utbildning samt hoppas på att jag överlever framtiden.
Slagits mot förhöjd kroppstemperatur, umgåtts med melankoliska tankar och kämpat för att min bästa vän inte skulle behöva fortsätta sitt liv i himmelriket.
Vägrar släppa knepiga funderingar om nonchalanta människor och förundras över deras omoraliska sätt att få andra att bli psykiskt nedslagen. Värmen står på viloläge vid en likasinnad och hungrar efter tillgivenhet. Ger omtumlad beundran till blomlösa krukväxter i brist på annat. Hittar välbehaget i gemenskap av några bättre bekanta. Skrattar tills vi är utmattade av förtjusning och börjar om när man tror att man har nått ändpunkten av allt skojande.
Begraver min ambition i mitt egna excentriska grubblande och övertygar mig själv att det är helt okej när man är nitton år.
ALLTSÅ
Tänkte skriva kort, resultatet blev att det lät så sjukt likt en dålig dänga med tunga beat som en tolvårig låtsasgangster hade skrivit. Men det jag ville säga var att mitt liv är rörigt. Så många saker som händer på samma gång. Ingenting stämmer. Allting är fel. Människor tänker bakvänt. Alldeles för många hatar alldeles för mycket.
Med det så kan jag även säga att mina inälvor kan jämföras med järnvägsövergången vid gamla kinarestaurangen i Gamla Stan. Blir överkörd med jämna mellanrum. I samma gnolande tempo under dagen och tar vikten av de tunga tågen som passerar på natten när alla sover. Hjärnan verkar vara som den angränsande rondellen, mycket trafik som snurrar under dagen, men bara någon vårdslös jävel som kommer och kör på småtimmarna. Hjärtat ligger någonstans på ett öppet fält, väntar på att antingen bli uppäten av en gräslig äckelfågel eller bli fångad av vinden och landa på ett annat fält där en annan fågel kan komma och bete sig som jävla duva.
Att jag ens skriver en sån idiotisk jämförelse är bara resultatet av att bry sig för mycket om allt och alla när man egentligen inte kan påverka någotning hur mycket man än försöker eller vill. Ibland får jag för mig att jag har svåra problem, men inser snabbt att det är andra som behöver hjälp. Gillar inte när människor, djur, saker utsätts för något dåligt som det egentligen finns lösningar på. Allt det händer just nu och jag är arg. Jag gråter och skrattar på samma gång, mest hela tiden.
Tur att jag har fina vänner. Vänner är bra. Vänner ska man ha. Vänner hjälper en att se saker i olika perspektiv. Det är bra.
BESLUTSÅNGEST
Tjening. Jag saknar England. Mycket. Därför får ni lite många ljudklipps därifrån. Nytt och gammalt samt äldre och nyare.
ENGLAND
Har varit hemma i flickrummet i ungefär en månad. Spenderat tid med favoritpojkarna som får mig att må så bra. Nu när folk slutat fråga hur jag haft det och jag endast svarat "bra" så känner jag att jag kanske kan berätta lite mer. Bra har jag haft det och det beror nog helt och hållet på mig själv om jag ska vara ärlig. Hamnade i det många skulle kalla en fantastisk idyll. Vilket det var, den första veckan. Själv skulle jag kalla det ett tragiskt rövhål med en blandning av översittare och diverse dagdrivare.
Fick liksom skapa mina egna äventyr. Jag satte mig på tåg och bussar. Visste inte var jag åkte, vad jag skulle göra, vart jag skulle sova, när jag skulle komma "hem" eller om pengarna skulle ta slut. Säkert utsatt mig för saker som de som står nära skulle gå i taket om de fick reda på. Allt det gjorde att jag fick träffa fantastiska människor. Vissa för en liten stund, vissa för ett sällskap just för dagen och några vänner för livet. Bästa var att få vänner som den bittra rödvinsdrickande grannen från Australien och han gick som en cowboy, jobbade som barista men inte gillade kaffe och hade duvan Dave som husdjur.
Skäms nästan lite för att säga det, men med den extremt dåliga lönen så utnyttjade jag och grannen de Engelska männen, vilket blev som en hobby för gratis kvällsnöjen. Vi tackade ja till dater med tråkiga killar och ibland hade man faktiskt rätt kul ändå. En av de bättre var han som kunde ha varit en bror till Jamie Oliver. Han åkte cirka två timmar för att hämta mig, därefter var vi tvugna att svänga in hos honom för att mata hans husdjur. En gigantiskt kanin i köket med namnet Dora. Efter det så åkte vi in till Cambridge, han bjöd på fika, mat, visade mig runt Cambridges fantastiska universitet och jag fick vin. Därefter skjutsade han mig hela vägen hem och han fick en puss på kinden. Hade fantastiskt trevligt och det räckte.
Alla olika upplevelser, vad det nu är jag nu har varit med om har bidragit till att jag blir irriterad på personer som är beroende av andra. Att umgås med sig själv är så jävla bra. Har aldrig lärt mig så mycket om mig själv, aldrig någonsin druckit så mycket vin heller för den delen. Mest för att orka kliva upp sju på morgonen, skrika på en nioåring i några timmar. Storstäda ett hus och rasta hunden från helvetet och senare hämta barnen. Varje ord man säger sägs med en så hög röst och irritation att man vill lägga sig på en åker och bli uppäten av dimman trots att sjuåringen var det perfekta barnet. Varje minut, varje dag så längtade man till fredag. Då var det helg, då kunde man försvinna från byn och må bra. Fantastiskt bra.
Jag älskade varje sekund i England. Även om det var ett rent helvete och jag ville bryta ihop. Ytterst få personer i den unga åldern verkar förstå hur svårt det kan vara att vara "perfekt". Att man i den positionen kan klaga finns inte som ett alternativ då konsekvenserna kommer av minsta lilla misstag. Man är så obeskrivligt utsatt. Trots all skit så var det så jävla värt det, jag skulle inte vilja göra det igen, men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det finns mycket som gör att jag vill tillbaka till England och det dröjer förhoppningsvis inte länge tills jag far dit en sväng till för att testa på någonting annat.
ETT ÅR
TIO DAGAR
Om tio dagar så beger jag mig till England och det är väldigt oklart när jag kommer hem. Där ska bo hos en familj i Crowland som verkar helt underbara. Har under de senaste dagarna sagt upp abonnemang, förnyat pass, fixat försäkringar och sånt där viktigt. Även klämt in några vänner här och där. Druckit kaffe, ätit burgare och alla dessa pingismatcher. Fina, fina vänner som jag kommer sakna så oerhört. Eller för att citera Magnus, "Om min bästa vän skulle flytta sådär, då skulle jag utveckla en massa diagnoser". Det kommer jag att göra. Särskilt Robert, bästa jävla dåren någonsin. Det blir nog tusentals diagnoser innan jag ens hunnit utanför rikets gränser då jag knappt klarar av en vecka utan att dricka kaffe på en kopp vatten och åtta rågade skopor kaffe, brygd två gånger. De där vännerna man tycker om, på riktigt, de finns ju kvar ändå, även om de ändå endast finns som lite bild och ljud en längre stund.
Testar den nya Instagramfunktionen och konstaterar att det jag gillar det. Här är några av de senaste bilderna, ajjemäään.
LJUSNANLEDEN
GULLIS
Favorittjejen fyller snart ett år, jag fyller snart nitton. Om en timme kan det bestämmas att jag lämnar landet, jag är nervös och närmar mig något slags sammanbrott. Förväntan och skaplig koffeinkick. Kroppen ballar ur både två och tre gånger.
INTE TOKYO
/////////////
THIS MUST BE THE PLACE
Om allt går enligt planerna så befinner jag mig i landet ovan alldeles snart. Finner en framtid, skapar historia, gör det jag velat gjort halva livet. Känns behövligt och minst sagt det bästa som skulle kunna hända just nu. Så makalöst underbart.